Vilket är ditt mjölkminne?
************Du hittar nya mjölkminnen under detta inlägg*******************
Du har säkert hört dem.
Historierna och minnena om hur man köpte mjölk i lösvikt i mjölkaffären och hur mormors mor gick upp innan tuppen gol för att börja dagen på mjölkpallen. Historier som på sätt och vis fortsätter ute på gårdarna och våra mejerier än idag. Fast glasflaskorna och mjölkhinkarna är utbytta mot pappersförpackningar och mjölkpallen är ersatt med en automatisk mjölkningsrobot.
Vi i Skåne har en speciell relation till vår mjölk.
Det är aldrig långt till en kohage, en mjölkbonde eller ett mejeri. Och det är aldrig någon tvekan om att det är den skånska mjölken vi vill ha på matbordet. Med tanke på detta är vi nyfikna på just ditt skånska mjölkminne. Du kanske till och med har flera? Som du gärna vill dela med dig av?
Skicka ditt mjölkminne till: andreas.ivansson@skanemejerier.se så publicerar vi det här.
Förr talade man om givande och tagande - att det skulle vara en balans mellan de bägge orden. Jag tror att det i modern vokabulär heter win-win.
När jag var liten, och det är många år sen, besökte jag ofta mormor och morfar. De bodde i ett litet torp i skogsbygden och levde av vad jorden, skogen och sjön gav. De hade två kor och några höns, förutom julgrisen. Korna mjölkades tre gånger om dagen, och den sysslan skötte förstås mormor. På somrarna släpptes korna på skogen, där de betade gräs, örter och begynnande sly. Vatten fick de ur de många gölarna. Efter morgonmjölkningen vandrade mormor och jag i täten med var sin käpp och efter kom korna, ut på vägen, som spärrades av med en grind. De gick glada och förväntansfulla (tror jag) genom grinden in i skogen och mormor stängde noga om dem. Vi återvände till mjölkhinken.
Katten, som alltid höll lagården fri från ovälkomna gäster, hade redan fått sin bunke fylld med varm mjölk, slickade sig förnöjt om nosen och gick sin egen väg. Mormor och jag gick in i stugan med mjölkspannen, där separatorn väntade. En sil sattes över behållaren och mjölken hälldes sedan i maskinen. Sedan gällde det att veva lagom fort för att få en grädde som sedan skulle kärnas till smör. Mjölk och grädde hälldes sedan på var sin mjölkflaska och om sommaren gällde det att kyla snabbt. Deras brunn var djup, och där hängde i rep över en stång redan andra flaskor, där matvaror förvarades kallt. Nu fick dessa sällskap av mjölk- och gräddflaskorna, vi hade ingen termometer att mäta vattentemperaturen med, men vad jag minns verkade mjölken vara lika kall som vår nutida från kylskåpet.
Ganska exakt kl.12 varje dag hörde vi råmanden från grinden. Där stod korna och väntade på att bli mjölkade. In med dem i lagården och mjölkning, ut i skogen igen och sedan samma ko-duett vid grinden på kvällen.
Det var ett rogivande liv att leva. Den betade skogen gav fantastiska skördar av blåbär och lingon, korna hade en drömtillvaro, de gav säker föda till människorna och vi barn fick våra älsklingsbullar till saften, bakade på grädde och snurrade precis som mormors hårknut i nacken. Detta är väl betydelsen av win-win, när naturen, djuren och människan nyttjar varandra och där alla står som vinnare.