Året var 1940, jag är fem år. Min farmor hade mjölkaffär i byn (Båstad) cirka tre kilometer bort. Det var min uppgift att hämta mjölken. Att gå dit var inga problem, då var ju spannen lätt. Men hem med två liter mjölk skar handtaget in i min hand. O vad jag hatade den spannen.

Vägen gick över en bro över Stensån. En dag då jag stod på bron och tittade ner i det bruna vattnet som rann förbi och förde med sig allt möjligt. Hur jag kunde få tanken vet jag inte, men plötsligt bara gled handtaget ur min hand och det förhatliga spannen flöt iväg. Jag sprang hem och talade om att jag tappat spannen i ån. Min pappa som inte trodde mig gick ner längs ån och vips var spanneländet tillbaka igen, min rumpa röd och öm och min vandring till farmor fortsatte.

Förutom mjölk såldes det grädde, smör, ost, bröd och kakor. Ofta när jag kom till farmor fick jag en färsk kanelbulle och ett glas kärnmjölk och fick vila mig i den svala mjölkaffären.. 1941 kom min hett efterlängtade lillebror och när han blev så stor att han satt i vagn blev mjölkhämtningen ett rent nöje. Spannen stod stadigt mellan hans knubbiga ben och jag körde stolt till farmor. Vägen till byn var en grusväg och bilar sällsynta, men häst och vagn desto vanligar.

Hälsningar från Barbro