Jag växte upp i mitten av 30-talet på en lantgård i Killeberg, norra Skåne. En riktig Astrid Lindgrens idyll rådde i mitt hem.
Utav olika anledningar var det far som stod för mjölkningen, annars var det , på den tiden, mest en kvinnosyssla.
När far hämtade korna från beteshagen behövde han inte gå och hämta dem han bara öppnade grinden och ropade ”Kooom koossorna, kooom koossorna” så kom de gående i en lång rad med ledarkon Svanevit i täten.
För det mesta var jag med i ladugården vid kvällsmjölkningen.
Jag kan än idag se hur far vände kepsen bak och fram och lutade pannan mot kon när han med kraftiga tag drog i spenarna, liksom sjöng mjölken när den nådde spannens botten.
En liten , röd emaljerad mugg fyllde far med fet, spenavarm mjölk som jag fick dricka. På den tiden älskade jag den varma mjölken, det var innan kylskåpens tid. Mjölken silades i brygghuset och slogs på stora mjölkannor som sedan ställdes i en uppmurad cementfyrkant. Här tappades kallt vatten upp för att kyla mjölken till nästkommande dag, då far lastade kannorna på en fjädervagn och körde till ortens mejeri, en resa på 3 km.
Far berättade alltid någon historia eller saga under tiden han mjölkade och jag satt på en liten pall som åhörare. Han kunde berätta något minne från sin ungdom i Amerika eller någon annan intressant historia. Berättelsen om hur björnen och räven gjorde arbetsbyte fick han ofta ta i repris.
Den mest älskade historien var dock hur Gustav Vasa skidade till Dalarna under 1500-talet för att söka hjälp av dalkarlarna. Hur han stod inne i köket hos en bondkvinna, när fogdens män kom och frågade efter Gustav Vasa och bondkvinnan tog brödgrisslan och slog till honom över ryggen och sade ” Packa dig ut och hjälp till i tröskningen och gör skäl för din dagpenning.”
Fogdens folk förstod inte att det var Gustav Vasa och kunde inte tro att bondkvinnan kunde behandla honom så. När jag en 5-6 år senare läste historia i skolan och där stötte på händelsen i dalaköket, då tyckte jag att jag nästan varit på plats när det hände. Tänk en så ljuvlig barndom jag hade.

Berit Falk, Killeberg