Mjölkkanna

Jag brukar säga att jag är född i en mjölkkanna. Både farfar, morfar och min far har kört mjölk till mejerierna.

Farfar körde med häst och vagn till Onslunda mejeri. Visst minns man somrarna då man tillbringade en vecka hos farfar och farmor. Fick sitta där på vagnen och åka till det lilla bymejeriet. Vilket slit det var på den tiden. Betänk att detta gjordes årets alla dagar. Morfar och mormor bodde i Gårdlösa utanför Smedstorp. Morfar körde mjölken till Smedstorps mejeri.

Men självklart är minnena från gården Furulund där jag är född och uppväxt. Far hade som extrajobb att köra mjölken till småmejerierna. Det började med Hammenhög. Sen blev det Smedstorp och därefter gamla Lunnarp innan det avslutades med det nya Lunnarp.

Här finns det många glada minnen men även ett tråkigt. Far och mor var uppe tidigt varje dag och mjölkade korna innan det var dags att ge sig iväg med traktorn och vagnen. Vintrarna var värst. Far han gav sig aldrig. Han skulle iväg varje dag, oavsett väderlek. Han körde över åkrarna när vägarna var igenkorkade av snö. Ibland fick han sova över hos någon bonde för det gick inte att komma fram. Det var tider det.

En vintermorgon var det riktigt dramatiskt. Far hade lånat en annan vagn för den ordinarie var trasig. När han hade passerat Smedstorpskorset på väg till mejeriet hände det som inte fick ske. Det var glashalt och ekipaget börjad sladda. Traktorn slog runt. Låg upp och ned med snurrande hjul. Far hade ingen störbåge på traktorn. Men tur i oturen så hamnade far ned bland pedalerna och lyckades krypa ut helt oskadd. Vilken lycka. Vagnen var en sån där fyrhjuling. Draget på den var ledbart. Så den stod kvar på vägen helt orörd. Där blev det ingen spilld mjölk att gråta över.

Men det roliga var alltid tävlingen mellan min tre år äldre bror och mig. Vem skulle få köra traktorn på de mindre vägarna ute på landet. Eftersom han var äldre vann han oftast. Minns speciellt en gång jag var med far på rundan till mejeriet i Lunnarp. Vi var sent ute. Far sa att jag skulle köra så det skulle gå fortare för då kunde han plocka kannorna. Jag var inte så gammal. Om jag satt i sitsen nådde jag inte ned till pedalerna. Man fick stå upp och köra. Hujeda mej. Vid en gård vi skulle passera var hönsen på väg över vägen. Jag släppte på gasen och började bromsa, vände mig och tittade på far. Han slog med handen att bara kör. Det kan jag säga att där var många hönsfjädrar som rök all världens väg.

Detta sista minnet glömmer jag aldrig. Det var när gamla Lunnarpsanläggningen skulle stänga och den nya skulle tas i bruk. Vi var med på ekipaget både min storebror och jag. Satsning var att komma först till invigningen. Ystads Allehanda var där och skulle ta kort och intervjua. Vi hade kört stenhårt hela vägen, och det såg ut som om vi skulle komma först till det nya mejeriet. Men när vi väl var framme och passerade smörcentralen skedde det. Det kom en annan mejerikusk med lastbil och snuvade förstaplatsen på mållinjen. Besvikelsen var rätt tung att bära. Vi hade i alla fall kämpat väl alla tre. Men jag är så himla stolt över mina föräldrar, morföräldrar och farföräldrar som har bidragit till dessa minnen.

Sammanfattningsvis kan man säga att efter 35 år som anställd i Skånemejerier, har hela mitt liv kretsat kring mjölk. Jag går omkring med många mejeriminnen. Många roliga sådana. Säkert lär jag få uppleva ännu fler under dom år som jag har kvar på Skånemejerier.

Bengt Jönsson, Malmö