Du har säkert hört dem.
Historierna och minnena om hur man köpte mjölk i lösvikt i mjölkaffären och hur mormors mor gick upp innan tuppen gol för att börja dagen på mjölkpallen. Historier som på sätt och vis fortsätter ute på gårdarna och våra mejerier än idag. Fast glasflaskorna och mjölkhinkarna är utbytta mot pappersförpackningar och mjölkpallen är ersatt med en automatisk mjölkningsrobot.
Vi i Skåne har en speciell relation till vår mjölk.
Det är aldrig långt till en kohage, en mjölkbonde eller ett mejeri. Och det är aldrig någon tvekan om att det är den skånska mjölken vi vill ha på matbordet. Med tanke på detta är vi nyfikna på just ditt skånska mjölkminne. Du kanske till och med har flera? Som du gärna vill dela med dig av?
Skicka ditt mjölkminne till: andreas.ivansson@skanemejerier.se så publicerar vi det här.
]]>Vintertid var det i stallet man utförde det (mjölkningen).
Den mjölk invånarna i samhället skulle ha transporterades med häst och vagn på kvällen, där varje hushåll hade sin mjölkkanna och kördes hem till bostaden. Betalningen för mjölken erlades med avdrag på intjänt lön i gruvan.
Det kunde förekomma att jag och mina två bröder tyckte att vi ville ha pannekakor på kvällen och för att inte detta skulle bli för sent så skickade mor oss upp att hämta mjölken på gården vilket gick alldeles utmärkt.
Några år senare sattes en mjölkvagn in som körde omkring å förmiddagen i samhället med mjölken, grädde och andra mejeriprodukter.
Händelserna ägde rum på 30- 40- talen.
Olle Henningsson
]]>Detta minne hände på vintern. Man satt på en liten pall med pannan lutad mot Stjärnas mage som var varm och skön. Det var mycket rogivande. Jag var nästan klar med mjölkningen när Stjärna lyfter på benet och trampar rakt ner i spannen. Efter ett hårt arbete var all mjölk förstörd. Vår familj och någon granne fick inte mjölk den dagen.
MVH
Tommy Bengtsson.
Far satte ut tomkannorna tidigt på morgonen på mjölkbordet. Sen kom mjölkskjutsen och körde till mejeriet i Svedala och hämtade mjölk, grädde och smör. Vi öppnade kl. 8.30 och då kom kunderna med sin mjölkkanna och flaska och köpte sin mjölk. Det var vanlig mjölk, skummjölk och kärnmjölk.
Jag minns en gammal ungkarl som kom med en 1/2 liters brännvinsflaska som han sällan diskade. Det var äckligt så vi fick diska den ofta.
1942 övertog min make och jag affären. Då var det fortfarande lösmjölk. Vi hade ingen kyl, så när det var varmt hade vi kannorna i en balja med vatten i källaren.
Sen blev det flaskor och då skaffade vi en kyldisk och då blev det lättare. Sen kom den trekantiga tetrapacken.
Den lösa mjölken satte man på diskbänken i ett lerkärl och fick en jättegod filbunke som man åt med socker och kanel. Man satte också grädde till surning om man skulle ha sill och potatis.
Jag är snart 83 år så man har många minnen och ett gott minne.
Vänliga hälsningar
Elsie Hansson
Svedala
Jag minns att jag köpte mjölk i en mjölkaffär tvärs över gatan. Detta var i början av 40-talet.
Inhandlade grädde i en gräddesnipa, mjölk i en bringare till min kära mor.
På sommarna blev det besök nästan varje dag. Kylskåp var ovanliga då.
Varma hälsningar
Ingrid Gullstrand
Karin Margareta blev känd av det stora flertalet vejbystrandsbor kring 1934. Hon började då sin anställning i Vejbystrands Mjölk & Matvaruaffär hos Gunnar Brandt på Byvägen 6. Det finns bevarat en bok där G. Pålsson år 1935 kvitterat betalning för mjölk, grädde och kaffe.
Affären låg i källaren. Källarnedgången finns inte kvar i dag. Längs husväggen ut mot Byvägen fanns en trappa ner till en ingång i källarplanet mitt på huset. Där innanför fanns två snedställda dörrar. Bakom höger dörr fanns köttaffären som förestods av Greta Svensson och i vänstra delen av källaren fanns mjölkaffären där Margareta Pålsson sålde mjölk. Eftersom båda kallades för Greta fanns det ett behov hos vejbystrandsborna att skilja dem åt. Så småningom fick Greta i köttaffären tillnamnet Kött Greta och Margareta kallades för Mjölka Greta.
Samlingspunkten i byn
Att Mjölka Greta är den som blivit mest omtalad av de båda har sin naturliga förklaring. Du gick till mjölkaffären varje dag hela året, mera sällan till köttaffären.
Innanför dörren till mjölkaffären fanns en kundplats mot de stora fönstren. Det fanns en lång disk med en avdelning för bröd i ena änden. Bakom disken gick en gång som var förbunden med en dörr till köttaffären. Båda affärerna täckte halva huset på längden.
Sortimentet i mjölkaffären bestod av vanlig mjölk, skummjölk, grädde, bröd, mejerismör, kaffe och lite godis.
Mjölka Greta stod bakom disken och bakom henne fanns stora kannor, s.k. mjölktinor med mjölk och grädde. Dessa stod i vattenbad för att hålla kylan. Greta använde ett litermått med långt skaft för att fylla kundernas medhavda mjölkspannar eller flaskor.
Mjölka Gretas skicklighet sattes på prov när folk kom och ville ha mjölk i en brännvinsflaska på en liter. Det syntes ju med en gång om det blev mindre än en liter upphällt.
Hon skummade även grädde. När Greta hällde upp grädde och det rann på kanten, tog hon med fingret och torkade av på kannans utsida. Sen slickade hon fingret.
Inleveranser till mjölkaffären kom på Byvägen och lastades ner samma väg som kunderna kom in.
Det hände ibland att när folk kom till Greta hade inte mjölken kommit ännu från mejeriet i Förslöv. Då satte man sin kanna i affären och gick hem. Greta höll sedan rätt på vems som var vems. Det var hon oerhört duktig på. Trots att hon ibland kunde verka lite disträ.
Det berättas att en gång kom en kvinna, som var gift med en kapten, till Mjölka Greta. Mjölken var inte kommen, så hon satte spannen på disken och sa:
- Jag skulle vilja ha två liter mjölk i denna kanna och det är till fru kapten så och så.
Då dängde en annan kvinna, som var gift med en överste, sin spann i disken och sa:
- Och tre liter till överstinnan, om jag får be!
Mjölkaffären öppnade kl 8 och stängde kl 18, måndag till lördag. Det var även öppet några timmar på söndagarna. Och det var aldrig fråga om att ha lunchstängt.
Mjölka Greta var klädd i vit rock, ungefär som en sjuksköterska och ibland hade hon en hätta på huvudet. Hon viftade fryntligt bort alla getingar som snodde runt henne.
Den enda som kunde hantera Georg
Affären blev samlingspunkten i byn. Alla kände Mjölka Greta. Inte bara för att Greta var en person som de flesta i Vejbystrand gick till varje dag. Utan även på grund av hennes sätt att vara.
Mjölka Greta var snäll, gladlynt och sympatisk, vänlig mot alla. Någon gång kunde hon kanske verka lite sträng mot barn, men med Greta kunde alla tala både länge och väl. Och sommargästernas barn fick alltid karamellpåsar av Greta när de reste hem efter sommarlovet.
I Stora Hult bodde vid denna tid en märklig man vid namn Georg. Han var katolik, filosof och djurvän. Men mest känd är han för att han alltid blev arg när han såg en kvinna, i synnerhet om hon hade kortärmad blus, shorts eller kort kjol.
Men det fanns en kvinna som han aldrig blev osams med. Det var Mjölka Greta. Av flera skäl. Mjölka Greta var alltid ordentligt klädd och visade aldrig några bara partier nedanför halsen. Det gillade Georg. Dessutom kunde hon bra med honom, svarade aldrig sturskt, utan var vänligheten själv. Hon var den enda i Vejbystrand som kunde hantera Georg.
Mjölka Greta hade en mycket stor beundrare i Georg och han hade ofta med sig små gåvor från sitt lilla lantbruk, när han kom till mjölkaffären.
En gång frågade Greta om hon kunde få en höna av Georg.
Påföljande dag kom Georg med en höna till henne, levande.
- Har du inte nackat den?, sa Greta.
- Ska du döda den?, frågade Georg.
- Ja.
- Då får du den inte!
Mjölka Greta bodde på andra våningen i huset där mjölkaffären fanns, med sin mor. Modern kallades för Mamma Pålsson, aldrig något annat.
Greta flyttade under kriget till Appelquists affär på Mellanvägen, en affär som startats 1941 av Werner Nilsson. Mjölkaffären hos Brandts lades ner. Greta hade en hörna i Appelquists affär och så småningom byggdes den till. Samma verksamhet med utskänkning av mjölk från kannor fortsatte.
Karin Margareta Pålsson gifte sig så småningom med Malte Palmquist (1910-1977). Han var busschaufför och mycket duktig på trädgårdsodling. De bosatte sig i en lägenhet i norra delen av Appelquists affärsbyggnad.
Så var det att jobba hos Mjölka Greta
Kerstin Rosendahl (född Bergman) sommarjobbade hos Mjölka Greta och berättar följande:
Sommaren 1955 var jag 16 år och jobbade två månader i Gretas mjölkaffär. Den första månaden var min lön 125 kr, den andra 250. Mjölken kostade 55 öre/liter. Greta var en snäll, omtänksam och generös person. Varje morgon kom mjölkskjutsen med mjölkkannorna. Det var stora 50-literskannor. Vi satte ner dem i ett kar med kallt vatten. Under dagens lopp byttes vattnet i karet flera gånger. Inte många hade kylskåp på den tiden, så de flesta fick varje dag ta en tur till mjölkaffären, som därigenom blev byns främsta träffpunkt. Förutom mjölk såldes också kärnmjölk, grädde samt bröd från GEWE-bagaren i Vejbyslätt. Förmiddags- och eftermiddagsfikat var högtidsstunder för mig. På förmiddagen bjöd Greta på nybakta tekakor med ananasmarmelad och så mjölk förstås. De dagar jag jobbade hela dagen fick jag middag innan jag gick till stranden med en väninna, som sommarjobbade hos Appelquists intill. Sen väntades wienerbröd. Det var ju den s.k. H55-sommaren och alla som var med på den tiden minns säkert att det var rekordvarmt.
På söndagarna hade vi öppet mellan kl. 9 och 11. Då var det lång kö utanför affären innan vi öppnade.
Den första veckan var det svårt att hantera litermåttet med en sådan schvung att all mjölken hamnade i kundens mjölkspann. Jag trodde aldrig jag skulle lära mig det, men Greta tröstade mig med att alla tidigare expediter hade lärt sig det, så då skulle väl jag också kunna. Den sista veckan, andra veckan i augusti, var det inte många sommargäster kvar och alltså inte så många kunder längre och då anförtroddes affären helt åt mig i några dagar. Greta åkte på semester, och jag förstod att det var ett stort förtroende jag fått. Det gällde att kalkylera och beställa, så att det inte blev något över, men samtidigt skulle det räcka till alla, en nog så grannlaga uppgift. Fru Persson kom på morgnarna och hjälpte mig att lyfta över kannorna i karet. Greta var förstås nyfiken, när hon kom hem, på hur det hade gått. Hon var nöjd och gav mig en extra dusör, som jag blev mycket glad för.
Engagerad i lottarörelsen
På fritiden var Mjölka Greta engagerad i lottarörelsen. Hon gick med 1941 och utbildade sig till förplägnadslotta, s.k. koklotta. Från 1957 var hon medlem i styrelsen för Barkåkra-Skälderviken lottagrupp, där hon var s.k. kontaktlotta.
När Appelquists ville bygga ut och ta den del av affären där Mjölka Greta hållit till i anspråk för ett nytt charkuteri, slutade Greta sin anställning, ungefär samtidigt som tetrapacken kom och revolutionerade mjölkhanteringen i hela vårt land.
Mjölka Greta pensionerade sig och vejbystrandsborna fick börja leta efter en ny samlingspunkt i byn.
Lars Olefeldt
]]>Nu skall vi inte gå händelserna i förväg utan börja i begynnelsen av 40-talet.
Jag är född i Malmö och uppvuxen i Kv. Krönet, Lantmannagatan- Jespersgatan- Mogensgatan- Rasmusgatan. I kvarteret fanns två mjölkbutiker, båda på Lantmannagatan.
Trots krigsåren, så kan jag inte komma ihåg att vi någon dag var utan färsk mjölk.
I mjölkbutiken handlade vi mjölk, grädde, smör och margarin och mjölkbutiken hade öppet veckans alla dagar, även söndagar mellan kl.09.00 och kl.11.00. Mjölk och grädde såldes i lösvikt och handlades i en emaljerad mjölkspann med ett vändbart lock, som man kunde ställa gräddkannan i de gånger grädde inhandlades.
Roligast att handla mjölk var på söndagen, då många av kvarterets grabbar träffades på morgonen i mjölkbutiken. På söndagen såldes också nybakat franskbröd i limpform, frasigt och gott till morgonmålet.
På vägen hem utövades också en sport! Det gällde, att med rak arm svänga runt den fyllda mjölkspannen som en vertikal cirkel med axeln som mittpunkt utan att spilla ut någon mjölk. Centrifugalkraften hjälpte oss de flesta gånger till ett lyckat prov, men inte visste vi att det var centrifugalkraften som gjorde att mjölken stannade kvar i spannen.
Sedan kom glasflaskorna, 1 liters vita och sedan bruna, som var returglas. De var förseglade med en staniolkapsyl ( tjock aluminiumfolie) som inte alla gånger tålde transporten hem.
Nu kommer mitt pekfinger in i bilden.
Jag skickades ner till mjölkbutiken med en returflaska i ena handen och pengar i den andra, för att handla en liter mjölk till maten. Bråttom, maten stod på bordet, så jag snubblade i trappen, flaskan i kras och en glasbit skar ett djupt jack i mitt pekfinger. Än i dag är där ett ärr som påminner mig om händelsen.
Efter glasflaskorna kom så pappersförpackningarna, först Tetran som var en lurig en att hälla ur med sin trekantiga form, sedan dagens hällvänliga. Med pappersförpackningarna försvann också mjölkbutiken och i dag handlar vi vår mjölk i snabbköpet utan risk att skära oss av glasbitar från krossade mjölkflaskor.
Ja, detta var mina två mjölkminnen, som jag ville berätta om och beskriva en svunnen tid.
Glada sommarhälsningar från
Roland
]]>När jag var liten, och det är många år sen, besökte jag ofta mormor och morfar. De bodde i ett litet torp i skogsbygden och levde av vad jorden, skogen och sjön gav. De hade två kor och några höns, förutom julgrisen. Korna mjölkades tre gånger om dagen, och den sysslan skötte förstås mormor. På somrarna släpptes korna på skogen, där de betade gräs, örter och begynnande sly. Vatten fick de ur de många gölarna. Efter morgonmjölkningen vandrade mormor och jag i täten med var sin käpp och efter kom korna, ut på vägen, som spärrades av med en grind. De gick glada och förväntansfulla (tror jag) genom grinden in i skogen och mormor stängde noga om dem. Vi återvände till mjölkhinken.
Katten, som alltid höll lagården fri från ovälkomna gäster, hade redan fått sin bunke fylld med varm mjölk, slickade sig förnöjt om nosen och gick sin egen väg. Mormor och jag gick in i stugan med mjölkspannen, där separatorn väntade. En sil sattes över behållaren och mjölken hälldes sedan i maskinen. Sedan gällde det att veva lagom fort för att få en grädde som sedan skulle kärnas till smör. Mjölk och grädde hälldes sedan på var sin mjölkflaska och om sommaren gällde det att kyla snabbt. Deras brunn var djup, och där hängde i rep över en stång redan andra flaskor, där matvaror förvarades kallt. Nu fick dessa sällskap av mjölk- och gräddflaskorna, vi hade ingen termometer att mäta vattentemperaturen med, men vad jag minns verkade mjölken vara lika kall som vår nutida från kylskåpet.
Ganska exakt kl.12 varje dag hörde vi råmanden från grinden. Där stod korna och väntade på att bli mjölkade. In med dem i lagården och mjölkning, ut i skogen igen och sedan samma ko-duett vid grinden på kvällen.
Det var ett rogivande liv att leva. Den betade skogen gav fantastiska skördar av blåbär och lingon, korna hade en drömtillvaro, de gav säker föda till människorna och vi barn fick våra älsklingsbullar till saften, bakade på grädde och snurrade precis som mormors hårknut i nacken. Detta är väl betydelsen av win-win, när naturen, djuren och människan nyttjar varandra och där alla står som vinnare.
Margit Friman
]]>Utav olika anledningar var det far som stod för mjölkningen, annars var det , på den tiden, mest en kvinnosyssla.
När far hämtade korna från beteshagen behövde han inte gå och hämta dem han bara öppnade grinden och ropade ”Kooom koossorna, kooom koossorna” så kom de gående i en lång rad med ledarkon Svanevit i täten.
För det mesta var jag med i ladugården vid kvällsmjölkningen.
Jag kan än idag se hur far vände kepsen bak och fram och lutade pannan mot kon när han med kraftiga tag drog i spenarna, liksom sjöng mjölken när den nådde spannens botten.
En liten , röd emaljerad mugg fyllde far med fet, spenavarm mjölk som jag fick dricka. På den tiden älskade jag den varma mjölken, det var innan kylskåpens tid. Mjölken silades i brygghuset och slogs på stora mjölkannor som sedan ställdes i en uppmurad cementfyrkant. Här tappades kallt vatten upp för att kyla mjölken till nästkommande dag, då far lastade kannorna på en fjädervagn och körde till ortens mejeri, en resa på 3 km.
Far berättade alltid någon historia eller saga under tiden han mjölkade och jag satt på en liten pall som åhörare. Han kunde berätta något minne från sin ungdom i Amerika eller någon annan intressant historia. Berättelsen om hur björnen och räven gjorde arbetsbyte fick han ofta ta i repris.
Den mest älskade historien var dock hur Gustav Vasa skidade till Dalarna under 1500-talet för att söka hjälp av dalkarlarna. Hur han stod inne i köket hos en bondkvinna, när fogdens män kom och frågade efter Gustav Vasa och bondkvinnan tog brödgrisslan och slog till honom över ryggen och sade ” Packa dig ut och hjälp till i tröskningen och gör skäl för din dagpenning.”
Fogdens folk förstod inte att det var Gustav Vasa och kunde inte tro att bondkvinnan kunde behandla honom så. När jag en 5-6 år senare läste historia i skolan och där stötte på händelsen i dalaköket, då tyckte jag att jag nästan varit på plats när det hände. Tänk en så ljuvlig barndom jag hade.
Berit Falk, Killeberg
]]>Vägen gick över en bro över Stensån. En dag då jag stod på bron och tittade ner i det bruna vattnet som rann förbi och förde med sig allt möjligt. Hur jag kunde få tanken vet jag inte, men plötsligt bara gled handtaget ur min hand och det förhatliga spannen flöt iväg. Jag sprang hem och talade om att jag tappat spannen i ån. Min pappa som inte trodde mig gick ner längs ån och vips var spanneländet tillbaka igen, min rumpa röd och öm och min vandring till farmor fortsatte.
Förutom mjölk såldes det grädde, smör, ost, bröd och kakor. Ofta när jag kom till farmor fick jag en färsk kanelbulle och ett glas kärnmjölk och fick vila mig i den svala mjölkaffären.. 1941 kom min hett efterlängtade lillebror och när han blev så stor att han satt i vagn blev mjölkhämtningen ett rent nöje. Spannen stod stadigt mellan hans knubbiga ben och jag körde stolt till farmor. Vägen till byn var en grusväg och bilar sällsynta, men häst och vagn desto vanligar.
Hälsningar från Barbro
]]>